Förstorad mjälte eller splenomegali

Förstoring av mjälten, eller splenomegali (ICD-10: R16.1), är ett ospecifikt symtom som kan följa med sjukdomar begränsade till mjälten, samt vara en följd av multiorgandysfunktion.

Mjältens roll i människokroppen

Mjälten är en omfattande blodreservoar och det största lymfatiska organet hos människor, men är inte nödvändig för livet. Under fysiologiska förhållanden överstiger dess massa inte 150 g och beror på mängden lagrat blod.

Måtten på en normal mjälte får inte överstiga: längd – 120 mm, bredd – 70 mm, tjocklek – 40 mm. En så kallad accessorisk mjälte kan finnas i mjältehilum (detta är en anatomisk variant hos upp till 11 % av populationen). Mjältförstoring är palpabel vid fysisk undersökning om den överstiger 1,5 gånger sin storlek och dess vikt ökar till mer än 300 g. Vid massiv förstoring kan mjälten till och med nå mer än 1000 g.

En annan egenskap hos mjälten är dess kapacitet för det som kallas subkapsulär ruptur, eller tvåstegs fördröjd ruptur, efter buktrauma/skada vid en olycka och kan vara en av indikationerna för dess borttagning. Mjältförstoring kan också vara ett tecken på trauma och subkapsulärt hematom. Indelningen av splenomegali ingår i WHO:s femstegsklassificering.

Hypersplenism, eller stort mjältesyndrom, är ett tillstånd där splenomegali åtföljs av anemi och/eller leukopeni och/eller trombocytopeni.

Splenomegali – orsaker och symtom

En förstorad mjälte orsakar smärta och en känsla av utspelning, oftast i vänster hypokondrium och i mesogastrium. Mjälteförstoring kan åtföljas av ryggsmärta, halsbränna, illamående, kräkningar, petecher, viktminskning, trötthet, blekhet, andnöd och mottaglighet för infektion.

Splenomegali kan följa med följande sjukdomar: neoplastiska, infektiösa, metabola, immunologiska och lagringssjukdomar. En orsak till förstorad mjälte kan vara skrumplever. Ofta går förstoring av mjälten hand i hand med förstoring av levern – detta tillstånd kallas hepatosplenomegali.

Oftast har splenomegali en infektiös grund, men det kan också vara ett tecken på proliferativa processer, främst tumörer i blod/mjälte och lymfsystem (främst lymfom, leukemier, även myelofibros, malign granulomatos).

Andra orsaker till mjältförstoring inkluderar infektionssjukdomar (t.ex. cytomegalovirus, mononukleos, hepatit), bakteriella sjukdomar (t.ex. borrelia), parasitsjukdomar (t.ex. echinokokkos), autoimmuna och systemiska sjukdomar (t.ex. Lupus erythematotos, sarkoidos), metabola lagringssjukdomar (t.ex. Gauchersjuka, Pompesjukdom).

Mjälten kan vara förstorad under portatrombos eller mjältventrombos, liksom vid mjältmetastaser och primära mjälttumörer. Bland fokala lesioner är hälften godartade (oftast mjältinfarkt). Mjältmetastaser förekommer hos cirka 7–8 % av patienterna med maligna neoplasmer (oftast från äggstocks-, livmoder-, bröst- och lungcancer).

Splenomegali – diagnos och behandling

Utöver den fysiska undersökningen används bilddiagnostik som ultraljud (USG), datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRI) för att diagnostisera splenomegali.

Beroende på den primära orsaken till splenomegali fokuserar terapeutiska procedurer främst på behandling av den underliggande sjukdomen och behandlingen kan kräva splenektomi (t.ex. vid refraktär immun trombocytopeni, ITP).